Vänner som vandrat vidare
En sista gång smeker jag din mjuka päls
en sista kram, en sista blick
Nu ska du fara bort över landet
bort mot fjärran, dit vägen dig för
Du far bort, men alla minnen du lämnar,
minnena av dig och mig
Du är så ovetande om den smärta och saknad
som jag tvingas bära när du lämnar mig.
Författare: Sara Sundström
en sista kram, en sista blick
Nu ska du fara bort över landet
bort mot fjärran, dit vägen dig för
Du far bort, men alla minnen du lämnar,
minnena av dig och mig
Du är så ovetande om den smärta och saknad
som jag tvingas bära när du lämnar mig.
Författare: Sara Sundström
SE U(u)CH LP1 Allydor's Mitzy Dorado
1999-08-05 - 2009-10-29
Lilla Mippan som man gjort så mycket med! Hon var vår familjs första tollare. Hon var den som började få en intresserad av hundsport och som gjorde att man insåg att man absolut inte kan leva utan hund. Hon var verkligen "One-of-a-kind"! Minns fortfarande då vi åkte till Dorran och hämtade henne i Nynäshamn, så otroligt liten och söt hon var då. Hon var den som låg uppe vid huvudet hos en, trots att hon egentligen tyckte att det var för varmt, tills man somnade för att man skulle känna sig trygg. När hon väl trodde att man sov så hoppade hon ner och la sig på golvet. När jag började fundera på att ha en helt egen hund så var det självklart att jag skulle ta en valp efter henne. Jag minns känslan då vi trodde att vi skulle förlora henne då det var sånt strul med C-kullen. Det absolut viktigaste var att hon skulle klara sig, det fick gå hur det ville med valparna, men Mippan var värd så mycket mer just då. Tur som det var så klarade ju alla sig.
När hon nu fick somna in så var det för att hon var gammal och hade problem med Sköldkörteln. Man märkte på henne att hon inte orkade lika mycket som förut och att det inte riktigt var samma hund som tidigare, så Mormor och Morfar (som hade henne då) fick ta det svåra beslutet att låta henne somna in, helt rätt beslut så hon fick sluta sina dagar på ett värdigt sätt.
När jag var 10 år började jag ställa ut henne på Inoff utställningar och redan fastnade jag rejält för det här med hundsport, hon var så otroligt rolig att visa eftersom hon spände upp sig och tyckte att hon var en riktig champion i ringen. Sen när jag blev lite äldre så började vi köra lite lydnad, det blev bara en tävling med ett andra pris innan jag började tävla Vilma. Men sen då Vilma var LP1 och Chaos löpte så anmälde jag till en hemmatävling med Mitzy och jag tror att vi aldrig haft så roligt på en tävling någonsin. Livet lekte på planen och innan momentet hopp skulle hon springa och pussa domaren. Inte blev det sämre av att vi knep första priset.
Jag är skyldig henne enormt mycket och är henne evigt tacksam för allt hon gjort!
Lilla Mippan som man gjort så mycket med! Hon var vår familjs första tollare. Hon var den som började få en intresserad av hundsport och som gjorde att man insåg att man absolut inte kan leva utan hund. Hon var verkligen "One-of-a-kind"! Minns fortfarande då vi åkte till Dorran och hämtade henne i Nynäshamn, så otroligt liten och söt hon var då. Hon var den som låg uppe vid huvudet hos en, trots att hon egentligen tyckte att det var för varmt, tills man somnade för att man skulle känna sig trygg. När hon väl trodde att man sov så hoppade hon ner och la sig på golvet. När jag började fundera på att ha en helt egen hund så var det självklart att jag skulle ta en valp efter henne. Jag minns känslan då vi trodde att vi skulle förlora henne då det var sånt strul med C-kullen. Det absolut viktigaste var att hon skulle klara sig, det fick gå hur det ville med valparna, men Mippan var värd så mycket mer just då. Tur som det var så klarade ju alla sig.
När hon nu fick somna in så var det för att hon var gammal och hade problem med Sköldkörteln. Man märkte på henne att hon inte orkade lika mycket som förut och att det inte riktigt var samma hund som tidigare, så Mormor och Morfar (som hade henne då) fick ta det svåra beslutet att låta henne somna in, helt rätt beslut så hon fick sluta sina dagar på ett värdigt sätt.
När jag var 10 år började jag ställa ut henne på Inoff utställningar och redan fastnade jag rejält för det här med hundsport, hon var så otroligt rolig att visa eftersom hon spände upp sig och tyckte att hon var en riktig champion i ringen. Sen när jag blev lite äldre så började vi köra lite lydnad, det blev bara en tävling med ett andra pris innan jag började tävla Vilma. Men sen då Vilma var LP1 och Chaos löpte så anmälde jag till en hemmatävling med Mitzy och jag tror att vi aldrig haft så roligt på en tävling någonsin. Livet lekte på planen och innan momentet hopp skulle hon springa och pussa domaren. Inte blev det sämre av att vi knep första priset.
Jag är skyldig henne enormt mycket och är henne evigt tacksam för allt hon gjort!
Pigge
1986-05-30 - 2009-09-14
Pigge var min första egna häst, eller egentligen andra då vi köpte en Shettishingst som hette Yngve först men han var så ohanterlig att jag inte fick hålla på med honom, så då skaffade mina föräldrar en till shettis, Pigge. När de ringde på annonsen frågade de om han hade några nackdelar och det enda hon som sålde han kunde komma på var att han var lite tjock. Jag minns fortfarande den dagen då hästbussen kom och jag, som då var 6 år, fick lasta av honom och leda honom ner till stallet själv. Redan första gången jag red honom lyckades jag ramla av på en grusväg och var helt säker på att jag aldrig mer ville rida, speciellt inte på honom. Men självklart blev man upptvingad igen och rädslan släppte. Vi gjorde mycket kul tillsammans han och jag, men han var ändå den häst som jag har ramlat av flest gånger. När han insåg att man började bli lite säker på hästryggen och tyckte att man kunde litegrann så passade han gärna på att bocka efter ett hinder, eller ge en ett tjuvnyp då man kratsade hovarna på honom.
Vi fick 9 år tillsammans mer eller mindre, och även fast det kommer att låta konstigt så var det en sorts syskonkärlek mellan oss. Det blev lite tjuvnyp emellanåt och det var inte alltid som han gjorde livet lätt för en, men ändå så tyckte man mycket om honom.
En dag så ringde Terese som hade en häst i vårt stall (Lego) och sa att Pigge inte ville röra sig, så när pappa kom hem ringde han veterinären som sa att höften hade hoppat ur led och att det troligen berodde på att höftleden var så utsliten. Så valet att ta bort honom var lätt. Antagligen hade han och Lego lekt och så hoppade benet ur led på honom, Lego hade stått och vakat över Pigge hela tiden veterinären var där.
Pigge var min första egna häst, eller egentligen andra då vi köpte en Shettishingst som hette Yngve först men han var så ohanterlig att jag inte fick hålla på med honom, så då skaffade mina föräldrar en till shettis, Pigge. När de ringde på annonsen frågade de om han hade några nackdelar och det enda hon som sålde han kunde komma på var att han var lite tjock. Jag minns fortfarande den dagen då hästbussen kom och jag, som då var 6 år, fick lasta av honom och leda honom ner till stallet själv. Redan första gången jag red honom lyckades jag ramla av på en grusväg och var helt säker på att jag aldrig mer ville rida, speciellt inte på honom. Men självklart blev man upptvingad igen och rädslan släppte. Vi gjorde mycket kul tillsammans han och jag, men han var ändå den häst som jag har ramlat av flest gånger. När han insåg att man började bli lite säker på hästryggen och tyckte att man kunde litegrann så passade han gärna på att bocka efter ett hinder, eller ge en ett tjuvnyp då man kratsade hovarna på honom.
Vi fick 9 år tillsammans mer eller mindre, och även fast det kommer att låta konstigt så var det en sorts syskonkärlek mellan oss. Det blev lite tjuvnyp emellanåt och det var inte alltid som han gjorde livet lätt för en, men ändå så tyckte man mycket om honom.
En dag så ringde Terese som hade en häst i vårt stall (Lego) och sa att Pigge inte ville röra sig, så när pappa kom hem ringde han veterinären som sa att höften hade hoppat ur led och att det troligen berodde på att höftleden var så utsliten. Så valet att ta bort honom var lätt. Antagligen hade han och Lego lekt och så hoppade benet ur led på honom, Lego hade stått och vakat över Pigge hela tiden veterinären var där.
Sandy's Little Oscar
1987-05-17 - 2008-04-03
Nu har även Ozkar gått ur tiden. Som jag skrev i bloggen så ringde han som ägde stallet där han var uppstallade och sa att Ozkar blivit ännu sämre när det gällde fången. Så jag och hans fodervärd bestämde oss för att avsluta hans lidande. Även fast det kändes tungt att inte kunna vara där för honom så blir jag bara mer och mer övertygad om att jag fattade rätt beslut. Han var ju trots allt gammal, triangelmärkt och hade flyttat ungefär 18 gånger i sitt 20-åriga liv. Många tyckte mest bara att han var sur och elak, men han hade personlighet som få. När man väl förtjänat hans respekt så var hans ens vän och beskyddare för livet.
När vi den 8 mars -03 åkte ner till Näsviken för att titta på en 16-årig triangelmärkt New Forest valack hade jag ingen aning om att jag skulle falla så pladask för honom. Suzette som hade honom då red honom först och när man fick se hur het han egentligen var så tvekade jag innan jag satte mej upp, men väl i sadeln så visste jag att den lurviga ponnyn med den korta pannluggen skulle bli min och vi skulle ha kul ihop. I början så ägnade jag hur mycket tid som helst på att han skulle lita på mej och vi tog promenader och skrittade runt för tat lära känna varandra, Han är också en sån där häst som man bara får en gång i livet. Han lärde mej otroligt mycket och var OFTA bussig, inte jämt men för det mesta. Som den gången ¨på en dressyrtävling då han tyckte att det var så otroligt tråkigt att göra som jag ville så när domaren gav oss startsignal så började han galoppera och det slutade med att han skenade in på framridningen för att tillslut stanna då jag styrde honom mot en vägg. Han utstrålade verkligen stolthet och självsäkerhet. En gång när jag skulle ha honom på ett bete i Sund för att kunna rida honom då jag jobbade så var det en gigantisk valack som tyckte att han var kung i hagen, men lille Ozkar med en mankhöjd på 1,45 m marscherade bara fram till giganten och när sommaren var slut så var det Ozkar som tagit över tronen i hagen. Han visste verkligen vad han ville. Ett annat minne man har är när han blev rädd för något djur i skogen och började galoppera och jag styrde ut honom på en åker för att kunna göra volter för att tvinga honom att stanna, men då fick han för sig att han skulle hoppa över en rishög som var ungefär 3 m bred och när Ozkar också insåg att det aldrig skulle gå så tvärvände han och jag och sadeln snodde runt och jag hamnade på backen. Ozkar den gentleman som han var väntade med att springa hem tills han såg att jag var på benen och när han insåg att jag inte var särskilt glad så satte han iväg. Med jämna mellanrum så stannade han till för att se så att jag var efter honom, men att vänta tills jag kommit fram det gjorde han inte utan det var huvudsaken att jag kunde ta mej hem själv.
Kort sagt så var han underbar på sitt egna lilla konstiga vis, men jag kommer att sakna honom sjukt mycket. <3
Nu har även Ozkar gått ur tiden. Som jag skrev i bloggen så ringde han som ägde stallet där han var uppstallade och sa att Ozkar blivit ännu sämre när det gällde fången. Så jag och hans fodervärd bestämde oss för att avsluta hans lidande. Även fast det kändes tungt att inte kunna vara där för honom så blir jag bara mer och mer övertygad om att jag fattade rätt beslut. Han var ju trots allt gammal, triangelmärkt och hade flyttat ungefär 18 gånger i sitt 20-åriga liv. Många tyckte mest bara att han var sur och elak, men han hade personlighet som få. När man väl förtjänat hans respekt så var hans ens vän och beskyddare för livet.
När vi den 8 mars -03 åkte ner till Näsviken för att titta på en 16-årig triangelmärkt New Forest valack hade jag ingen aning om att jag skulle falla så pladask för honom. Suzette som hade honom då red honom först och när man fick se hur het han egentligen var så tvekade jag innan jag satte mej upp, men väl i sadeln så visste jag att den lurviga ponnyn med den korta pannluggen skulle bli min och vi skulle ha kul ihop. I början så ägnade jag hur mycket tid som helst på att han skulle lita på mej och vi tog promenader och skrittade runt för tat lära känna varandra, Han är också en sån där häst som man bara får en gång i livet. Han lärde mej otroligt mycket och var OFTA bussig, inte jämt men för det mesta. Som den gången ¨på en dressyrtävling då han tyckte att det var så otroligt tråkigt att göra som jag ville så när domaren gav oss startsignal så började han galoppera och det slutade med att han skenade in på framridningen för att tillslut stanna då jag styrde honom mot en vägg. Han utstrålade verkligen stolthet och självsäkerhet. En gång när jag skulle ha honom på ett bete i Sund för att kunna rida honom då jag jobbade så var det en gigantisk valack som tyckte att han var kung i hagen, men lille Ozkar med en mankhöjd på 1,45 m marscherade bara fram till giganten och när sommaren var slut så var det Ozkar som tagit över tronen i hagen. Han visste verkligen vad han ville. Ett annat minne man har är när han blev rädd för något djur i skogen och började galoppera och jag styrde ut honom på en åker för att kunna göra volter för att tvinga honom att stanna, men då fick han för sig att han skulle hoppa över en rishög som var ungefär 3 m bred och när Ozkar också insåg att det aldrig skulle gå så tvärvände han och jag och sadeln snodde runt och jag hamnade på backen. Ozkar den gentleman som han var väntade med att springa hem tills han såg att jag var på benen och när han insåg att jag inte var särskilt glad så satte han iväg. Med jämna mellanrum så stannade han till för att se så att jag var efter honom, men att vänta tills jag kommit fram det gjorde han inte utan det var huvudsaken att jag kunde ta mej hem själv.
Kort sagt så var han underbar på sitt egna lilla konstiga vis, men jag kommer att sakna honom sjukt mycket. <3
Pia
1978-01-01 - 2006-11-09
Föreställ dig din absoluta dröm häst, en snäll och schysst häst som ibland körde med några knep för att slippa gå ett dressyrpass eller som ville sätta de mer rutinerade ryttarna på plats, men som ändå var bussig mot den lilla rädda ryttaren som mest bara ville åka med. Precis så var hon min lilla ögonsten. Ingen annan kommer att vara lika underbar som hon. Hon var helt enkelt bäst, en riktig läromästare som kände när man började bli lite kaxig och då ville visa att det trots allt var hon som bestämde på vilket avstånd man skulle hoppa hindret.
Även hon var en blandras 25% New Forest, 25% Russ och 50% Arabiskt Fullblod. Vi åkte och tittade på henne nyårsdagen -99 och hämtade henne samma dag. Många minnen har man med henne. Nästan åtta underbara år fick vi tillsammans innan vi bestämde att vi älskade henne för mycket för att låta henne lida. Bakbenen hade börjat att fungera sämre och hon åt mycket långsammare nu. Sen så var det ju den kvällen då hon fick kolik och jag trodde att hon skulle dö med huvudet i min famn för ett tag så la hon ner huvudet i knät på mej och slöt ögonen och det kändes som att hon gav upp, men inte då för dagen efter var hon som vanligt.
När pappa ledde henne mot åkern där veterinären väntade så följde hon snällt med och han sa att när veterinären gav henne det lugnande medlet så la hon sig bara ner och inväntade det som skulle hända, hon visste att det var slutet och det kändes som om hon tyckte att det var skönt på något sätt. Hon var ju trots allt nästan 30 år gammal och hade stått ut med det mesta.
Föreställ dig din absoluta dröm häst, en snäll och schysst häst som ibland körde med några knep för att slippa gå ett dressyrpass eller som ville sätta de mer rutinerade ryttarna på plats, men som ändå var bussig mot den lilla rädda ryttaren som mest bara ville åka med. Precis så var hon min lilla ögonsten. Ingen annan kommer att vara lika underbar som hon. Hon var helt enkelt bäst, en riktig läromästare som kände när man började bli lite kaxig och då ville visa att det trots allt var hon som bestämde på vilket avstånd man skulle hoppa hindret.
Även hon var en blandras 25% New Forest, 25% Russ och 50% Arabiskt Fullblod. Vi åkte och tittade på henne nyårsdagen -99 och hämtade henne samma dag. Många minnen har man med henne. Nästan åtta underbara år fick vi tillsammans innan vi bestämde att vi älskade henne för mycket för att låta henne lida. Bakbenen hade börjat att fungera sämre och hon åt mycket långsammare nu. Sen så var det ju den kvällen då hon fick kolik och jag trodde att hon skulle dö med huvudet i min famn för ett tag så la hon ner huvudet i knät på mej och slöt ögonen och det kändes som att hon gav upp, men inte då för dagen efter var hon som vanligt.
När pappa ledde henne mot åkern där veterinären väntade så följde hon snällt med och han sa att när veterinären gav henne det lugnande medlet så la hon sig bara ner och inväntade det som skulle hända, hon visste att det var slutet och det kändes som om hon tyckte att det var skönt på något sätt. Hon var ju trots allt nästan 30 år gammal och hade stått ut med det mesta.